juli 2006

Inte kul jämnt

Det är inte kul jämt. Vi har alla haft dagar när saker och ting inte riktigt funkat.

Rätt använda kan dock misslyckanden vara den kraft som för oss vidare. Om vi förstår att utnyttja besvikelsen och smärtan, analysera situationen och ta ut en ny riktning. Skit är som bekant också näring.

Hoppas att Halmstad BK får ut något positivt av 1-4 förlusten mot IFK Göteborg på Örjans Vall igår, inför 10 000 åskådare. De fick massor av näring .... speciellt i andra halvleken.

Tankar efter fotbollsfinal

Gårdagskvällen präglades av fotbolls-VM-finalen mellan Italien och Frankrike. En mycket bra match (som dominerades av båda lagen ....) slutade 1-1 efter förlängning och det blev dags för den alltid lika olustiga straffläggningen. Och här växlar jag raskt över till scenkonstvärlden:

Inför gårdagskvällens final hade Italien sämsta tänkbara facit vad gäller straffavslut. Tre mästerskap hade man tidigare förlorat på straffar! Men när det nu var dags upptäckte vi att det italienska laget hade antagit utmaningen och tränat ordentligt på både straffläggningstekniken och att hantera den psykiska spänning som situationen innebar. Följdaktligen satte laget alla sina straffar och vann VM!

Jag kommer då att tänka på en gammal amerikansk varietéakt från början av 1900-talet. Akten hette "Any Card Called For" och enligt storyn jag hört så startade killen sin karriär endast med ett väl inövat Card Index. Han gick in på scenen och uppmanade publiken att ropa kort till honom. Sa de spader fem, stack han handen i fickan och tog ut spader fem, ropade de hjärter dam, drog han genast fram en hjärter dam. Vilket kort de än ropade, drog han genast fram det ur fickan ... tills någon ropade "bibliotekskort". Nästa dag var han laddad med 52 spelkort + jokrar + extrajoker + ett bibliotekskort och allt var frid och fröjd till någon ropade "körkort". Nästa dag han utökat repertoaren med ett körkort. Han blev aldrig ertappad utan ett visst kort mer än en gång. Nästa dag var han beredd!

Mot slutet av sin karriär, var han en uppskattad comedy entertainer, som gjorde entré i en stor överrock och kunde producera flera hundra olika kort på någon sekund, på publikens begäran.

Ungefär så har jag också försökt behandla alla misstag, alla goofar, alla publikinfall, alla olyckshändelser och störande moment som uppstått under mina föreställningar. Jag har efteråt kreerat en lösning så att nästa gång något liknande inträffar, då har jag en way out, då vet jag vad jag skall göra, då blir det succé av katastrofen. Många gånger blir nämligen föreställningen livfullare och roligare när något går snett och artisten lyckas lösa problemet. För publiken ser det ut som en improvisation, men oftast handlar det om kreativt planeringsarbete.

Drabbas aldrig av samma olyckliga missöde mer än en gång - nästa gång skall det var ett lyckligt öde!

Jazzkonsert i Landskrona

I går var Birgitta och jag och hälsade på Jahn och Gun Gallo i Landskrona. Eftersom Landskronafestivalen pågick för fullt passade vi på att besöka jazztältet och lyssna på två härliga band, först Anki Nilsson Band och sedan Doxy Music. Det var en härlig sommarkväll, med härlig musik, skön stämning och en njutbar show.

Jag kunde inte låta bli att fundera kring likheterna mellan trollerikonst och jazzmusik när den är som bäst. Båda har ett folkligt ursprung och ett folkligt tilltal. Jag älskar alla konstarter där man får applådera mitt i åt en fantastisk artistprestation. Motsatsen är den klassiska musikkonserten, där musiken kan vara njutbar, men själva showen och dess ritualer är fisförnäm, här fnyser medåskådarna åt en om man av misstag skulle råka applådera mellan två satser.

Både jazz och trolleri förs dessutom vidare främst i icke-skriftlig form. Till skillnad från teaterns av författare skrivna manus och den klassiska konstmusikens av kompositörer nedtecknade partiturer.

Jazzmusikerna tar en standardlåt och tolkar den sedan på sitt eget sätt med vilda och egensinniga solon. Man känner nästan alltid igen grundmelodin, men stycket får sin karaktär av musikanternas tolkning. I går hade vi nöjet att uppleva både Anki Nillsons och Doxy's helt olika tolkningar av ett par standards bl a Fly me to the Moon. Det är klart att grundlåtarna spelade roll (annars hade de inte varit standards) men det var de båda bandens helt olika och egna tolkningar som gav styckena liv.

På samma sätt är det med trolleri när det är som bäst. Vi har våra klassiker, som är just klassiker för att det är bra effekter och sedan tolkar de olika trollkonstnärerna dem på sitt eget sätt.

Varken trollkonstnärer eller jazzmusiker behöver skriva sina egna verk själva, det finns ett oändligt stort och rikt förråd av standards och klassiker att välja mellan. Sedan är det bara att göra sin egen tolkning, sätta sin egen personliga rytm och touch till stycket, freaka ut i sina egna solon, för att resultatet skall bli njutbart.

Med denna lilla betraktelse vill jag ha sagt att det kanske är i tolkningen av en klassiker de flesta av oss skall ge det kreativa järnet. Det kanske inte är nödvändigt att alla musiker komponerar alla sina stycken eller att en trollkonstnär uppfinner alla sina effekter. Det finns också all anledning att varna för "rakt-av-kopior" av andra artister, även om ett band med framgång kan spela en cover och en trollkonstnär kan göra Dai Vernon's Symphony of the Rings. Men det är alltid den egna tolkningen som ger verket liv, tycker jag. Vad tycker du?